I väntan på svar från IVF och klimakteriet blev verklighet.
Nu väntade vi på svaret på blodproverna och väntan blev lång.
Till slut ringde doktorn tillbaka och sa att något var galet med svaret på mitt ena prov. Hon ville att jag skulle komma in och göra ett nytt prov, så att det inte bara hade blivit ngt fel när dom hade gjort blodprovet. Evt en tillfällighet som hon så fint kallade det.
Jag traskade dit och möttes av rätt så medlidande blickar från sjuksyrran, hon gjorde provet på mig och lovade att doktorn skulle ringa så fort hon fick svaret på det nya.
Dagen därpå ringde hon, det var som hon befarat att första blodprovet stämde och det nya, nr 2 hade stigit ännu mer. Stigit vad?
Hon ville iaf att jag skulle komma tillbaka ytterligare en gång efter en månad från första provet och göra det igen.
Gjort, jag kom dit efter en månad och blev blå i armvecket åter igen.
Denna gången ringde hon aldrig tillbaka iom att vi hade en tid veckan därpå, ett läkarbesök.
Klockan 11.00 på f.m skulle jag infinna mig hos henne.
Ca en timme innan tiden ringde sjuksyrran och förklarade för mig att det hade varit bra om jag tog med mig min man.
Åhh, vad ska dom nu säga? Miljoner tankar snurrade i huvudet till vi kom dit.
Väl där inne så frågade läkaren oss om vi ville att hon skulle vara ärlig och prata klarspråk. JA Självklart, sa vi.
"***,nu är det så här att dina blodprov som vi nu har tagit i 3 omgångar har tyvärr visat allt för högt S-FSH värde, vilket innebär att du har kommit in i klimakteriet, långt in i klimakteriet, du ligger över 71..."
Vad innebär då det? Jag? Klimakteriet? Jag är ju försjutton bara 24 år!!
Jag ville bara ha min menstration tillbaka, inte förlora den för gott i nått klimakterium.
S-FSH normalvärde skall ligga mellan 2-9, och den skjuter upp till ca 19 precis innan ägglossning. Men går lika snabbt ner igen.
Jag ligger på 71...!!
S-FSH är ett hormon i hjärnan som säger till äggstockarna att det nu är dax att producera ägg till ägglossning.
Detta är dock det enda som förhindrar oss att ställas in för IVF, också det viktigaste som måste stämma.
Allt annat är hur fint som helst. IVF görs ej på peroner som ligger över 25 i S-FSH.
Pga sprutorna, hormonstimuleringen som tas genom magen innehåller just S-FSH, vilket jag har för mycket utav.
Då var det bevisat, läkaren menar på att jag ska se mig som en infertil, steril kvinna. Lättare sagt en gjort.
Jag är en meningslös kvinna enligt mig själv. Jag har gift mig med världens bästa kille för lite över ett år sedan, och jag som skall vara i min mest fertila tid kan inte ge honom en "avkomma" från oss, oss två tillsammans.
Det mest naturliga en kvinna och en man kan göra tillsammans, ett barn. Det är jag inte duglig till.
Fy livet är inte rättvist, varför ska det vara så här?
/Äggmadame
;(
Hej,
Förstår hur du känner det! Jag är i samma situation som dig, 31 år gammal. Misslyckades med vår ivf igår, ett ägg som ej ville befruktas.
Livet suger verkligen just nu...Men det ska nog ordna sig någon gång både för er och oss.
Vi står redan i kö till ÄD. Vi är nog faktiskt framme i kön Har envisats med IVF:er ett tag...
Ta hand om dej och varandra
Kramar C
Hej,hej!
Jag har följt din blogg lite då o då och jag har SAMMA problem du har:( vid 28års åldern fick jag diagnosen men jag misstänker att min mina ägg tog slut innan:( jag gjorde AMH testet när jag flyde 28 år och då var det för sent:(
Jag förstår dina känslor!!!!
kramisar!!
Äh, gud ja... jag minns också. Fast jag har fått sagt att över 10 dag 3 i cykeln är man körd. Jag hade 23 sist så jag är kort sagt påväg. Vi kan fortfarande stimulera fram ägglossning, men vid IVF är mina embryon (får 1-3 stk) alltför dåliga. Hälften av försöken har de stendött. På slutet ser det så ut... att slutet kom vid 29 var bara så oväntat.
Det jag kan berätta är dock att det inte fanns någon särskild känsla alls inför att Sudden inte var min genetiska son när jag var gravid. Jag var bara gravid, förälskad i livet därinne... på det stora hela spelade det ingen roll när jag väl kommit över puckeln och bestämt mig. All oro för att jag skulle känna att det inte var mitt barn, bara försvann. För det är klart han var. Från den första spattiga rörelsen på ultraljudet.
